Levnadsberättelse exempel
Levnadsberättelsen kan bli mer levande Vad menas med "levnadsberättelse"? En persons levnadsberättelse används för att kunna ge personer en personcentrerad vård och omsorg. Personcentrerad omvårdnad innebär att personen, och inte sjukdomen, sätts i fokus och att vården och omsorgen tar utgångspunkt i personens upplevelse av sin verklighet. Speciellt viktigt är en dokumenterad levnadsberättelse för personer med demenssjukdomar som behöver hjälp att minnas, för utan minnet, vem är personen egentligen då?
Min levnadsberättelse
Här behöver vi runt den sjuke hjälpa personen! Detta gäller både anhöriga, vänner och personalen inom omsorgen. Därför uppmuntras personen med demenssjukdom, ofta tillsammans med anhöriga, att berätta om sig själv och sitt liv för att underlätta förståelsen för personens livsmönster, värderingar och preferenser. Detta dokumenteras i form av en levnadsberättelse och sker oftast idag genom att fylla i en pappersmall som sen lämnas till personalen inom äldreomsorgen.
Hur används informationen?
Levnadsberättelsen
Informationen i levnadsberättelsen ger en god bild av vem personen är och har varit. Detta ger vård- och omsorgspersonalen en möjlighet att inta personens perspektiv, det vill säga få en förståelse för hur personen med demenssjukdom kan tänkas uppfatta världen och den specifika situationen. Det är väldigt viktig information i bemötandet. Personens upplevelse av omgivningen och olika situationer kan förändras över tid.
Det gör att informationen behövs kompletteras och uppdateras löpande, allteftersom livet framskrider och vara levande och uppdaterad information.
Min livshistoria
De flesta av landets demensboenden använder levnadsberättelserna som ett underlag i framtagandet av genomförandeplaner. Nästan var fjärde demensboende anger dock att det bara sker ibland, sällan eller till och med aldrig enligt information hos Socialstyrelsen. Det är också vanligt att levnadsberättelsen används i det dagliga arbetet, till exempel i samtal med den enskilde. Den kunskap om personen som levnadsberättelsen ger underlättar bemötandet, och kan bidra till att förhindra så kallade konfliktsituationer.
Två tredjedelar av demensboendena anger att levnadsberättelsen används i samband med introduktion av ordinarie personal. Det är något ovanligare att de används vid introduktion av extra personal, som till exempel timvikarier. Levnadsberättelserna används i begränsad utsträckning i kontakter med andra vårdgivare, som till exempel akutmottagningar eller andra sjukhusverksamheter.
Ungefär hälften av demensboendena anger att de använder levnadsberättelserna vid andra tillfällen, till exempel i samband med vårdplanering. Hittills sker det mesta på papper Idag sker dokumentationen skriftligt på papper och lämnas till hemtjänsten, dagverksamheten eller till äldreboendet när personen flyttar in. Informationen på pappret används sen när genomförandeplanen görs, aktiviteter planeras, miljöanpassningar görs.
Dokumentationen ligger sen till grund till hur hur miljön planeras kring den nyinflyttade, hur hen ska bli bemött, vilka aktiviteter som personalen ska hjälpa personen att göra. Socialstyrelsen vill att alla har en levnadsberättelse Socialstyrelsen anser att levnadsberättelsen är så viktig information att få in och har med det i sina Nationella riktlinjer. Detta både för personer som bor hemma och i särskilt boende.
De motiverar nivån på indikatorn att den dokumenterade levnadsberättelsen är ett centralt verktyg för att nå en personcentrerad omvårdnad. Och därför bör alla personer med demenssjukdom — både i ordinärt och särskilt boende — ha en sådan. I undantagsfall kan en levnadsberättelse få saknas, till exempel när en person i ett sent stadium av demenssjukdomen precis har flyttat in på särskilt boende.
Det kan också vara så att anhöriga saknas eller av någon anledning inte kan eller vill medverka.
Levnadsberättelsen kan bli mer levande
I de modulerna finns det dokumenterat om levnadsberättelsen är grunden för vårdens och omsorgens utformande. Underlaget är inte så stort då det var registrerade individer, men en bra indikator på vart som är praksis idag. Runt 1 av 4 som bor på särskilt boende har det inte. I ordinärt boende är det ännu sämre. Här är det runt 2 av 3 som inte har någon.