Pappan i lotta på bråkmakargatan
Filmen fick annars från de flesta håll ett gott mottagande, där de flesta hade överseende med att det ibland var lite väl "sött" och "gulligt". Jens Peterson, AB: "Inte riktigt en långfilm, men tre halvtimmeshistorier i följd. Precis som första Lotta-filmen, alltså, men bättre historier den här gången. Näpet och lillgammalt. En idyll där pappa är snäll och jobbar, mamma är snäll och bakar bullar och hänger gardiner.
Det värsta som kan hända är att godisaffären stänger och kramdjuret nästan kommer bort. Ingenstans är Sverige så svenskt som i Astrid Lindgren-äventyren. Det är väl inget talstecken att grekiske godishandlaren Vasilis är den ende som måste lämna idyllen? Hon understryker det sagoaktiga i stället för att försöka låtsas att det är ett realistiskt tal vi bevittnar.
Miljöerna är läckra som konfektbitar och personerna arketypiska på det vis de ska vara i en klassisk saga.
Astrid Lindgren: Lotta På Bråkmakargatan - Box (2 Disc) | CDON
I motsats till andra Astrid Lindgren-filmer, där tempot lätt kan bli sövande, förmår Johanna Hald dessutom att ge historien puls. Grete Havnesköld i huvudrollen visar återigen att hon är ett fynd. Jag kan inte tänka mig annat än att alla barn kommer att älska den här filmen precis lika mycket som den förra. Den åskådliggör på ett förtjusande sätt det gemensamma stridsropet från barn genom alla tider: 'Jag kan själv!
Visserligen kan kanske ett och annat övervuxet barn med rätta efterlysa lite mer dramatiska ingredienser än sådant som att tröst-Bamse hamnar i soptunnan eller att julgranarna har tagit slut i staden. Och nog skulle filmens psykologiska djup må gott av ett och annat vasst otåligt vuxenpip mot Lotta och syskonen; så gullenuttigt ideala vuxna som i denna film finns väl knappast ens i småttingars godnattböner.
Ändå lever denna idyllkantade film genom sitt rörliga och obändiga centrum - och genom den starka igenkänningseffekt hon ger till alla nuvarande och före detta barn. Lottas lurigheter med tandläkaren.
Barnen på Bråkmakargatan
Lottas vänskap med karamellhandlaren från Grekland. Lotta utsatt för syskongnabbet. Lotta som vet att hon egentligen kan allt, bara hon vill. Större komplikationer än så behövs faktiskt inte, när man har en så härlig naturbegåvning som Grete Havnesköld i titelrollen. Hennes trotsiga trumpenhet känns genuin.
[[ translations.searchTitle ]]
Hennes mummel med envist självhävdande repliker till Bamse är suveränt pricksäkert. De rapsodiska händelserna fokuseras också mer på Lotta än i föregångaren. Där fick syskonen och föräldrar lite mer utrymme. Men Lotta flyttar hemifrån vinner just på den här lilla förskjutningen. Det är vänligt, trivsamt och ofta roligt. Småflickor kommer att älska den. Tvåan är på många vis ettan lik.
Men somligt skiljer - och det blir till tvåans nackdel. Episoderna är mer lösligt hopkopplade och det där med att flytta är avklarat under några minuter i början. Sedan blir arga Lotta tvärtom en ganska nöjd familjemedlem. Det har sina avigsidor.
Präktiga pappa Claes Malmberg, pålitliga mamma Beatrice Järås, retsamma men snälla storasyskonen Martin Andersson och Linn Glopestad behöver en argsint lillasyster för att inte allt ska kvävas i gullighet. Att allt överlever rätt bra ändå är framför allt Grete Havneskölds förtjänst. Hon är liten på jorden, stor i orden och suverän på alla möjliga vis.