Fäderna karlfeldt
Below is the raw OCR text from the above scanned image.
Sök i tre ordböcker på en gång
Do you see an error? Proofread the page now! Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu! This page has never been proofread. Ja, här i det gamla Järnbäraland de bröto åker på älfvens strand och malm ur grufvan bredvid. De kände ej trältjänst, förstodo ej krus, de sutto som drottar i eget hus och togo sitt högtidsrus.
Karlfeldt – Jaget och Fäderna
De kysste flickor i lifvets vår, en vardt deras trofasta brud. De ärade kungen, de fruktade Gud och dogo i stillhet, mätta af år. Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund fick jag styrka vid tanken på er. Som ni vårdat och älskat ert ärfda pund, jag vill småle nöjd åt hvad ödet ger. Det har svalkat som bad i den strömmande älf, när mot lustan jag kämpat mig trött, det har lärt mig att rädas mitt eget kött mer än världens ondska och satan själf.
ERIK AXEL KARLFELDTS DIKTER
Mina fäder, jag ser er i drömmarnes stund, och min själ blir beklämd och vek. Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund, halft nödd, halft villig er sak jag svek. IsTu fångar jag toner ur sommar och höst och ger dem visans lekande röst; låt gå, det är också ett värf! Men klingar det fram ur min dikt någon gång en låt af stormsus och vattusprång, en tanke manlig och djärf, finns där lärkspel och vårljus från fattig hed och suckar ur milsdjup skog — ni ha sjungit det tyst genom många led vid yxans klang, bakom fora och plog.